Vi har lagt lite extra krut på Milles inkörning den senaste tiden. Vi vill ju att hon ska bli en bra förebild som kan utbilda sina framtida avkommor. Hon har sista tiden gått helt utan medhjälpare och det har rullat på väldigt bra. Hon är väl inte jätteentusiastisk, ganska lat. Men vi lägger inte så stor vikt vid det så länge hon känns välbalanserad i övrigt. Vi var med om en händelse i förra veckan när vi skulle köra förbi ett gäng får. Millie signalerade tydligt att hon kände sig osäker på att passera. Jag låg dock på och vidhöll att hon skulle passera. Helt plötsligt så kastar hon sig åt sidan så skaklarna hamnar som i ett uppochnedvändt L. Vi får henne lugn. Tar av vagnen. Riktar upp den och spänner för på nytt. Denna gången med Peter vid huvudet som stöttning. Vi kör på som vanligt. Passerar den för henne skräckinjagande fårflocken och hon slappnar av på nytt och Peter hoppar upp i vagnen igen och vi fullföljer våran runda. Reflektioner i efterhand:
Vi överskattande hennes mod och med facit i hand så skulle vi tagit hennes tveksamhet på allvar och hon hade behövt sin medhjälpare vid huvudet direkt när hon visade tveksamhet. Då hade hon inte behövt slänga sig åt sidan i ren förskräckelse. Det vi är nöjda över är dock att vi hade inte kunnat hantera situationen bättre. Vi var som i all annan hantering lugna och spände för på nytt och fortsatte som om ingenting hade hänt. Så hon körde en riktigt fin runda sedan och avslutade körpasset med flaggan i topp så att säga!
Sedan dess så har vi kört henne ganska mycket och fortsatt kört henne samma runda men som sagt hoppat av vid fåren då det uppenbarligen är en stor grej för henne ännu. Men jag förstår henne 😉 Får ser oberäkneliga ut. Som små stenansikten helt utan känslor. Sedan att dom låter illa och luktar illa gör inte saken bättre 😉
